Liten kulturhistorisk fördjupning

Den äldre samiska historien i området

En kulturell och ekonomisk uppdelning av den Skandinaviska halvön tar en börjar för ca 6000 år sedan. Då introducerades det första jordbruket i de södra delarna av dagens Sverige och Norge. Den agrara kolonisationen gick snabbt i söder, men allt trögare ju längre norrut den nådde. Skandinavien är i utkanterna av Europa för var sädesslagen och de domesticerade djurarterna kunde klara sig som den jordbrukande befolkningen hade med sig.

 För ungefär 5000 år sedan dök de första inslagen av jordbruk upp i dagens Mittnorden. Sedan dess har områdena här haft två ekonomier sida vid sida. En i huvudsak jakt-, fiske- och insamlingsbaserad och en agrar ekonomi. Den agrara kulturen har gått tillbaka flera gånger och närmast kollapsat. Hur relationen varit mellan de båda grupperna genom historien vet vi lite om. Arkeologen Kalle Sognnes har föreslagit, mot bakgrunden av att jägar- och samlargruppernas hällbilder överristats i flera fall med agrara motiv i Trøndelag, att en konflikt mellan grupperna om vissa landområden under bronsåldern kan ha funnits. Han föreslår att konflikter och möten med ”de andra” kan ha utlöst en ökad medvetenhet kring egen etnisk tillhörighet och ett bejakande av den. Sognnes föreslår därför att en tidig början mot en samisk jägar- och samlaridentitet kan ha startat för ca 3000 år sedan i området.

För ungefär 2200 år sedan anläggs de första fångstmarksgravfälten. Utsträckningen på området täcker geografisk ett område från strax öster om Oslo på båda sidor om dagens landgräns och avslutas i området kring Graesiejaevrie – Gräsvatnet strax norr om Vuaksantjahk – Oxtindarna. Fångstmarksgravar uppvisar ofta en blandning mellan influenser från samtida gravskick förekommande i den agrara kulturen, men har kompletterats med andra kulturelement som exempelvis depositioner av ren- och älghorn uppe på gravarna. Vidare skiljer sig val av plats i landskapet. De ligger ofta vid sjöar eller vattendrag och på gamla jakt- och fångstbosättningar. De skiljer sig också i utsträckningen i tid. Den här typen av gravfält i fångstmarkerna är i bruk in i medeltid, i vart fall en bit in i 1200 – talet.

Ungefär samtidigt med de tidigaste fångstmarksgravarna påbörjas en tidig järn- och stålproduktion i Norden. Den verkar starta hos de nordliga jägar- och samlargrupperna. En del forskare, exempelvis Per Ramqvist, anser att det var samerna som till en början lärde ut kunskapen om järnhantering till den nordliga agrara befolkningen när den började kolonisera Storsjöområdet på 200-talet. Kanske var järnet under de första århundrandena som producerades här i Skandinavien en i huvudsak samisk handelsprodukt och inte tvärtom som forskningen alltid tidigare antagit.

Klart är i alla fall att i Skandinavien finns en av de längsta perioderna i världen där en jakt- och samlarbaserad ekonomi överlevt längst sida vid sida med jordbruket. I nästan alla andra områden dit jordbruket kommit har det relativt omgående blivit den kultur och ekonomi som tagit över.

Kulturhistoriska undersökningar samiska skogs- och fjällbosättningar

På norsk sida saknas en bild av den äldre samiska historien inom området för projektet. De insatser som gjorts hittills baseras på genomgångar av skriftligt källmaterial, lokal traditionskunskap och kulturminnesinventeringar. Inga arkeologiska undersökningar och analyser av samiska lämningar är genomförda på lokal nivå i Snåsa, Steinkjer eller Verdal som gör att samisk kulturhistoria går att studera och diskutera över verkligt lång tid här än. Möjligen är några samiska gravar undersökta, s.k. fångstmarksgravar, men de har inte analyserats eller diskuterats vidare som tillhörande ett samiskt sammanhang än. Detsamma kan gälla vissa järnframställningsplatser.

Närmaste område till bygdesamerna i Stod som undersökts arkeologiskt ligger i Njaarke sameby i Kalls socken. Området gränsar mot Låarte- och Skæhkere sijte reinbetedistrikt på norsk sida idag. Bakgrunden till undersökningarna i Njaarke var att 1996 uppmärksammade renskötare att flera aernieh -härdar hade kommit fram i ett rengärde i Tjouren. Härdarna undersöktes och ¹⁴C-analyserna daterade dem till mellan 1400–1800-tal. Fortsatta inventeringar och arkeologiska undersökningar följde på fler platser. De arkeologiska insatserna utökades med pollenanalyser i områdena kring boplatserna för att se om vegetationsförändringar till följd av en tidig renskötsel kunde ses och kopplas till bosättningarna som kom fram.

Total registrerades ca 500 kulturminnen i området. De arkeologiska undersökningarna visade på en likartad bosättningskontinuitet i området från 1000 – talet och fram till idag. Vid Kruanavaaja påträffades aernieh i grupper daterade från 1200 – talet och fram till 1800 – talet samtidigt som pollenkurvorna i området visade på kraftiga förändringar i fjällbjörkskogen med växter som gynnas av kulturpåverkan såsom syror, gräs och ene.

I Sösjön undersöktes delar av en boplats arkeologiskt som framkom i projektet. Intill en aernie framkom pilspetsar av järn, knivar och järnslagg. En grop med smidesslagg visar att det förekommit järnsmide på boplatsen. Måltidsrester i form av ben som vid analys visade sig vara från ren, fisk och fågel påträffades också. Pollenanalysen och dateringen av dem visar en kulturpåverkan redan på 500- och 600-talet. Det framkom utifrån pollenanalysen att boplatsen även hade en renvall intill sig från tiden kring 1000–1100 – talen. Pollenanalyserna visade också på att en nergång i renskötseln skedde i området under 1300–1400 – tal, men att renskötseln tog sig upp igen under 1500 – talet och fortsatte därifrån in i nutid. Fler aernieh daterades och visade på bruk av boplatsen fram i tid.

De tidiga pollenförändringarna som framkom kring 500 – och 600 – tal liknar de som dokumenterats tidigare i Lappland. De antyder en förändring i bosättningsmönstret vid den här tiden hos den samiska jakt- och fångstbefolkningen. Från att tidigare i det närmaste uteslutande ha anlagt bosättningarna längs sjöar och vattendrag, till att anpassas efter något annat. Kanske är det tidiga spår från tamrenskötseln som syns här. Det är i alla fall en tolkning.

Föremål som typologiskt visar på samisk kultur påträffades också vid bosättningen kring Sösjön. Ett tiotal pilspetsar av en typ från 1000 – talet, Wegraeus typ B, påträffades. Pilspetstypen återkommer i fynd från de samiska offerplatserna längre norrut, men återfinns även längre söderut, exempelvis framkom den på det samiska gravfältet vid Vivallen. Järnsmidet visar att det fanns metallurgiska kunskaper på boplatsen vid Sösjön. Föremålen som smiddes, i vart fall en del av dem, utformades efter en tradition för form på utförande som återkommer i omgivande samiska kontexter. Slagg och ämnesjärn är inte ovanligt i samiska sammanhang från den här tiden. Nyligen har en doktorsavhandling från Luleå visat att jakt- och fångsgrupperna, utöver att producera järn, även behärskade att framställa stål samt tekniken att välla in stål i järn från tiden 200 – talet före vår tideräkning. Det är tidigt sett till omgivande jordbrukande grupper. Hur snabbt och hur vitt den här kunskapen spreds vidare finns det i dagsläget ännu lite kunskap om.

Sammanfattar man underökningarna i Njaarke så framkom det att de äldsta gåetiesijjieh som undersöktes var anlagda i slutet av yngre järnålder (1000 – talet, sen vikingatid). Det kan givetvis finnas äldre gåetiesijjieh också då långt ifrån alla är daterade. Övriga dateringar spred ut sig till olika perioder ända fram till 1900 – talet, med en klar ökning av dateringar till 1600 – och 1700 – talen. En aktiv renskötseln syns tydligt i pollenanalyserna från 1000 – talet och under tidig medeltid, med en nergång under senmedeltid (1350 – 1500 – tal). Den perioden följs av en ny och tilltagande uppgång från 1500 – talet och fram i tid. Området ligger bara några km in på svensk sida av gränsen. Eftersom gränsen inte är känd som relevant eller för att ha haft en påverkan på rörelsen över Kölen eller renskötseln förrän på 1900 – talet, torde förhållandena uppvisa likheter och beröringspunkter på norsk sida om de undersöktes.

De agrara samhällenas utveckling i området

Det är naturligt att se på båda grupperna när man vill försöka förstå hur de kan ha interagerat genom historien. Först från vår tideräknings början, finns det säkra spår på kontinuerliga odlingen utan avbrott i de nordliga järnåldersbygderna fram till idag. Det agrara förkristna samhället genomgår sin största expansion i Norden under perioden 200 – 600 evt. Från den här tiden är den största mängden långhus i Skandinavien påträffade. Traditionen med långhus, höggravfält, odling och boskapsskötsel når upp till norra Ångermanlands kustland, i dagens Örnsköldsviks kommun på svensk sida. Det syns också tydligt i ortnamnen från järnåldern, exempelvis förekomster av namn innehållande Tor-, Oden-, Frej, Tuna-, Hov -sta, -anger m. fl. har en nordlig gräns här. På motsvarande norsk sida når en spridd agrar bebyggelsetradition med långhus och höggravfält upp till Troms.

Gårdarna och långhusen är generellt sett större än senare periods kända. Ofta syns stallar för upp emot 20 djur, ibland mer. Inslaget av vilt eller marina djurarter är minimalt i fyndmaterialet utom på de nordligare gårdarna. Befästa gårdar och fornborgar anläggs i många områden med etablerad gårdsbebyggelse av den här typen. Mjälleborgen på Frösön i Jämtland är enda exemplet på en borg från inlandet av det här slaget. Mjälleborgen bär spår av eldhärjningar vid flera tillfällen. Den har använts under flera olika perioder. Uppstartsfasen räknas till 200 – 400-talen då befästningen anläggs samtida med jordbruksbygdsetablering kring Storsjön.

Det agrara samhället på norsk och svensk sida upplevde en kraftig nergång under slutet av 500 – talet. Mellan år 535-547 inleddes en början på flera stora vulkanutbrott och vulkanaska (sulfataerosoler) spreds ut i atmosfären vilket gjorde att solljuset stängdes ute i perioder på ibland två- tre år. Det ledde till svälts som följd av att odling och boskapsskötsel försvårades. Under den här tiden infaller även det första stora kända pestutbrottet i Europa, den justinanska pesten år 546. Pesten återkommer därefter regelmässigt ända in på 700-talet, men det är oklart hur långt norrut den nådde.

Resultaten av dramatiska förändringar förefaller synligt i det arkeologiska materialet. De flesta gårdar som undersökts arkeologiskt från tiden 500 – 600-tal har brunnit ner och inte sällan påträffas människoskelett inne i långhusen. Många agrara boplatser från den här tiden överges och kommer aldrig i bruk efteråt. Tolkningarna är att en reell nergång i bebyggelse och av den fastboende befolkning inträffade. Särskilt tydlig är den i Mittnorden. Samhällena i de nordliga agrara områdena, där jordbruket redan bedrevs på marginalen för sin existens, verkar på ett liknande sätt som under digerdöden på 1350-talet ha kollapsat.

De fåtal hus som har dateringar till perioden efter d.v.s. 600 – 700 – tal är betydligt mindre än sina föregångare till en början. Byggnadstekniken ändras från stolpburna hus till syllburna hus, med skiftesverk och så småningom även timmerhus. Djuren verkar inte längre stallas under samma tak som människorna.

Undantag från ovan skisserade bebyggelseutveckling finns också. Gården Borg i Lofoten uppvisas en kontinuitet genom hela perioden. Här anlades på 400–500-talet ett långhus ca 60 m långt. Det rivs av oklar anledning under 700-talet, varpå ett 83 m lång hus med en golvbredd på 9 m byggs på samma plats. Fortfarande byggt i gammal stolpburen och treskeppig stil som tidigare.

Det som kallas vikingatid och början på medeltid präglas återigen av expansion och befolkningsökning fram till att digerdöden/svarta döden 1349–50 drabbar områdena. Perioden efter digerdöden utgörs av statsbildningar, med bland annat skattläggning av den samiska befolkningen samt strävan efter utökad kontroll av nya områden i de norra delarna av Skandinavien. Ett stort antal krig utspelas mellan konungarikena Danmark/Norge och Sverige mellan 1500 – talet och fram till 1814.

När krigen avtar, vaccin och potatis introduceras stiger befolkningen snabbt. All uppodlingsbar mark är i princip redan upptagen, många emigrerar till Nordamerika. En sista kraftfull agrar expansion sker in i de flesta av de kvarvarande samiska områdena. Markkonflikter mellan jordbrukare och samer tilltar. Vetenskapen reviderar historieskrivningen till samernas nackdel i slutet av 1800-talet. En rad nya lagar skrivs som i huvudsak också är till nackdel för den samiska befolkningen och till fördel för den agrara bofasta.