Goerehtimmieh Njaarke sïjtesne. – Undersökningarna i Njaarke sijte
Närmaste område till bygdesamerna i Stod som undersökts arkeologiskt är för närvarande i Njaarke sameby i Kalls socken. Området gränsar mot Låarte- och Skakkere reinbetedistrikt på norsk sida.
Bakgrunden för undersökningarna var att 1996 uppmärksammade renskötare i Njaarke sameby att flera aernieh -härdar hade kommit fram i ett rengärde i Tjouren. Härdarna undersöktes och 14C-analyserna daterade dem till perioden från 1400–1800-talen. Fortsatta inventeringar och arkeologiska undersökningar följde därefter på fler platser. De arkeologiska insatserna utökades med pollenanalyser i områdena kring boplatserna. Det gjordes för att se om det förekom vegetationsförändringar som tidsmässigt kunde höra ihop med bosättningarna. Vegetationsförändringar skulle då kunna vara spår efter en tidig renskötsel i området.
Total registrerades ca 500 kulturminnen av samebyns medlemmar. De arkeologiska undersökningarna visade på en likartad bosättningskontinuitet i området från 1000 – talet och fram till idag. Vid Kruanavaaja påträffades aernieh – härdar i grupper daterade från 1200 – talet och fram till 1800 – talet samtidigt som pollenkurvorna i området visade på kraftiga vegetationsförändringar i fjällbjörkskogen med växter som gynnas av kulturpåverkan såsom syror, gräs och ene.
I Sösjön undersöktes också delar av en boplats arkeologiskt. Intill en aernie framkom pilspetsar av järn, knivar och järnslagg. En grop med smidesslagg visar att det förekommit järnsmide på boplatsen. Måltidsrester framkom i form av ben som vid analys visade sig vara från ren, fisk och fågel. Pollenanalysen och dateringen av pollenkärnor visade en svag kulturpåverkan under 500- och 600-talet. Det framkom utifrån pollenanalysen att platsen även hade en renvall intill sig från tiden kring 1000–1100 – talen. Pollenanalyserna visade också på en nergång i renskötseln i området under 1300–1400 – tal, samt att renskötseln tog sig upp igen under 1500 – talet och tilltog därifrån in i nutid. Flera aernieh daterades och visade på bruk av boplatsen längre fram i tid.
De tidiga pollenförändringarna kring 500 – och 600 – tal liknar de som dokumenterats tidigare i norra Lappland. De antyder en förändring i bosättningsmönstret vid den här tiden hos jakt- och fångstbefolkningen. Från att tidigare i det närmaste uteslutande ha anlagt bosättningar längs sjöar och vattendrag, till att anpassas och flyttas till myrar, mindre tjärnar och torra moränmarker. Kanske är det tidiga spår från tamrenskötsel som syns i det arkeologiska materialet för första gången. Det är en tolkning.
Föremål som utifrån typologi stödjer en samisk bosättning påträffades också vid bosättningen kring Sösjön. Ett tiotal pilspetsar av en typ från 1000 – talet, benämnd Wegraeus typ B, påträffades här. Pilspetstypen Wegraeus typ B återkommer i fynd på de samiska offerplatserna längre norrut samt även längre söderut, exempelvis från det samiska gravfältet vid Vivallen. Järnsmidet visar också att det fanns metallurgiska kunskaper på boplatsen vid Sösjön. Föremålen som smiddes, i vart fall en del av dem, utformades efter en tradition för form och stil på utförande som återkommer i omgivande samiska kontexter.
Slagg, ämnesjärn är inte ovanligt i samiska sammanhang från den här tiden. Nyligen har en doktorsavhandling från Luleå visat att jakt- och fångsgrupperna tidigt höll på med metallurgi. Utöver att producera järn, behärskades framställning av stål och tekniken för att välla in stålet i smidbart järn. Denna kunskap fanns redan på 200 – talet före vår tideräkning. Hur snabbt och hur vitt spridd den här kunskapen var bland jakt- och fångstgrupperna finns det i dagsläget ännu ingen kunskap om.
Sammanfattningsvis framkom att de äldsta gåetiesijjieh som påträffades i området anläggs i slutet av yngre järnålder (1000 – talet, sen vikingatid). Övriga dateringar sprider sig till olika perioder ända fram till 1900 – talet, med en klar ökning under 1600 – och 1700 – talen. Renskötseln syns tydligt i pollenanalyserna från 1000 – talet och under tidig medeltid med en nergång under senmedeltid (1350 – 1500 – tal), följt av en ny och tilltagande uppgång från 1500 – talet och fram i tid. Området ligger bara några km in på svensk sida av gränsen. Eftersom gränsen inte är känd som relevant eller haft större påverkan på den samiska rörelsen över Kölen eller renskötseln förrän på 1900 – talet, torde förhållandena för den tidiga samiska historien kunna uppvisa stora likheter på norsk sida om de undersöktes.